Oberoende media – då TV:n kom till Sverige
Inför kommunalvalet 1966 ingick statsminister Tage Erlander in en TV-sänd partiledarintervju, ledd av tre debuterande Tv-journalister. Utfrågarna var Gustaf Olivecrona, Åke Ortmark och Lars Orup, vilka snart skulle bli kända under samlingsnamnet, de tre O-na. Statsministern förväntande sig troligen inget annat inför sin intervju än den allmänt hyggliga och hänsynstagande nivå som vanligtvis utgjorde politiska utfrågningar. Ett antagande som skulle kosta honom dyrt.
Istället för de lättsamma, ideologiska frågorna från dagspressen, tog TV-trion upp den rådande bostadssituationen och Erlander blev tillfrågad om direkta råd för bostadssökande ungdomar. Han svarade kort och konkret att ”de får ställa sig i bostadskön,” utan någon hänsyn till att väntan på den tiden kunde vara upp mot 10 år. Svaret tolkades av tittarna som en cynisk inställning mot samhällets utsatta och bostadspolitiken växte till en sådan väsentlig punkt att socialdemokraterna som följd förlorade valet. Allt på grund av en fråga som aldrig hade fått någon fokus om det inte varit för det nya mediet.
Det markerade den journalistiska förändring som hade pågått sedan början av 1950-talet där man inspirerad av mer granskande, utländska medier, frångick den gamla modellen. Åke Ortmark summerade det i en intervju med Dagens Nyheter: ”Vi eftersträvade sanningen medan de företrädde makten”(Gradvall 1996:57-58).
Svensk press hade traditionellt präglats av en mildare och mer refererande karaktär. Ett samförstånd som etablerats genom nationell neutralitet under två världskrig och därefter levt kvar i den folkhemsanda som definierade efterkrigstidens Sverige. Men det var även en resursfråga. Några avancerade redaktioner fanns inte då tidningarna i regel var partipolitiskt bundna och kritiken begränsades som följd till mer ideologiska grunder, hellre än att konfrontera enstaka handlingar från makthavare. Det begränsade även försäljningskonkurrensen, då läsarna köpte sina tidningar utifrån sin partitillhörighet och politiska ställningstagande, hellre än själva nyhetsjournalistiken(Hadenius 1998:164).
En negativ inställning mot etermedierna hade därför alltid funnits från pressen sida, redan gällande radions intåg i början av 1900-talet. Framförallt handlade det om rädslan för förlorade annonsintäkter, men även det teknologiska övertaget från privata radiostationer vägde in. Då dagspressen i regel var trogen sin partifärg kunde ett privat nyttjande av radion ge orättvisa fördelar åt dem med kapital nog att expandera sin verksamhet via den nya tekniken. Även radiohandlare och apparattillverkarna ville grunda egna produktionsbolag för att sälja fler apparater(Hadenius 1998:19-20).
Lösningen blev det gemensamma ägandet där radion skulle finansieras av licensavgifter istället för kommersiell sponsring genom reklaminslag. Med andra ord betalade du som lyssnare helt enkelt för att få lyssna, vilket skulle som följd ansågs befria lyssnaren från det komplexa intressespelet som annars riskerade att förekomma(Hadenius 1998: 22).
Det var denna neutralitet som SVT starkt markerade sig mot genom att aktivt ta ställning för sitt oberoende och sin självständighet gällande nyhetsagendan. TV:n blev aldrig förbjuden sin egen nyhetsproduktion, så med ensamrätt på sändningarna och direktfinansiering från tittarna, blev begränsade resurser inte längre en fråga. Program som Aktuellt blev inom kort efter sin introduktion, ett av de populäraste nyhetsprogrammen i landet(Hadenius 1998: 209). Men det öppnade för den obekväma frågan om televisionens ställning. På vilka mandat agerade TV-median egentligen och för vems underliggande intressen? Frågan spred sig längst politikerna till den grad att Statsminister Tage Erlander, i möte med SVT:s ledning 1967, riktade kritik mot den ”hjärtlöshet” inom programmen, där de intervjuade blev ställda frågor de inte kunde besvara. De tre O:na hade exempelvis inte varit ute efter information i sin intervju, utan bara velat sätta fast honom (Hadenius 1998: 207-208).
Frågan växte under 70-talet då samtidsdebatten mer och mer gled åt vänster och lanseringen av den nya kanalen TV2 orsakade ytterligare uppståndelse genom sin rapportering. Utan finansiell begränsning eller statlig kontroll var SVT en egen kraft att räkna med. Vilket lämnade en fråga öppen.
Vad var televisionens ideologiska ställningstagande?
TV-Monopolet 